Hur ska man komma åt självet, eller det man är i själva verket? Krishnamurti har en intressant vinkling på detta då han talar om präglingsfaktorn. I en dialog med en okänd person tog utvecklingen denna vändning:
Präglingsfaktorn
Själva präglingsfaktorn i det förflutna , i nuet och i framtiden är ” självet ” som tänker i tid, det själv som anstränger sig; och nu anstränger det sig i kravet att bli fritt; så roten till all prägling är tanken som är ”självet ”. ”Självet” är det förflutnas essens. ”Självet” är tid, - ”självet” är sorg- ”självet strävar efter att befria sig från sig själv, Självet anstränger sig, kämpar för att uppnå, för att förneka, för att bli.
Denna kamp är tid i vilken det råder förvirring och girighet efter mer och bättre.”Självet söker säkerhet, och när det inte finner det så överför det sökandet till himlen; just självet, som identifierar sig med någonting större i vilket det hoppas att förlora sig – vare sig det är nationen, idealet eller någon gud - just det är präglingsfaktorn.
Frågaren: Ni har tagit allt ifrån mig. Vad är jag utan detta själv?
K: Om det inte finns något ”själv”, så är ni utan prägling, vilket betyder att ni är ingenting.
Frågare: Kan ” självet ” upphöra utan ” självets ” ansträngning?.
K: Ansträngningen att bli någonting är responsen, präglingens inverkan.
Frågaren: Hur kan ” självets” handling upphöra?.
K: Det kan upphöra bara om man ser hela saken, hela verksamheten. Om man ser det i handling, det vill säga i relationer, så innebär seendet ”självets ” upphörande. Det är inte bara så att detta seende är en handling som inte är präglat utan den verkar också på präglingen.
Krishnamurti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar