Stoismen var en filosofisk riktning som grundades av Zenon från Kition på 300-talet f. kr. I grunden för den stoiska uppfattningen finns en övertygelse om ett gudomligt förnuft i tillvaron, en högre ordning. Tanken är att allt som sker är ändamålsenligt och gott i sig. Om individen uppfattar någonting i tillvaron som ont beror detta alltså bara på hans eget begränsade synsätt.
Epiktetos var slav till en Romare Epafroditos. Enligt traditionen irriterade sig Epafroditos på Epiktetos oerhörda lugn, så till den grad att han en dag fullständigt tappade besinningen. Han spände fast Epiktetos ben i ett tortyrredskap bara för at se honom skrika och gråta. "Om min herre vrider mer kommer benen att gå av", sa Epiktetos stilla. Ögonblicket senare gick benet av. "Vad var det jag sa?", var Epiktetos enda kommentar. Han fick därefter gå haltande genom livet, men det störde honom inte särskilt mycket.
Här leverarer jag några smällkarameller av en Stoisk filosof, Epiktetos:
Ingen måltavla i världen sätts upp för att man ska missa den. Alltså finns det ingenting i världen som är ont i sig själv, till sin natur. ( tanken är att ingenting i universum kommer till med syftet att misslyckas, ingenting naturligt är därför ont. Det som förefaller ont är bara frånsidan av någonting gott.)
En obildad persons hållning och kännetecken är att inte vänta någonting av sig själv - varken nytta eller skada - utan allt av omgivningen. en filosofs modell är att vänta all nytta och all skada enbart av sig själv.
Tecken på att någon gör framsteg: han talar int nedsättande om någon, han berömmer ingen, han klandrar ingen, han skjuter inte skulden på någon; inte heller talar om sig själv som om han var någonting märkvärdigt eller visste någonting. Om han stöter på hinder eller tvingas till någonting han inte vill, anklagar han bara sig själv. Får han beröm, ler han inom sig åt den som berömmer honom.
Får han kritik, försvarar han sig inte. Han är som en kroppskadad person som är på bättringsvägen och aktar sig för att röra det som håller på att läka innan han har blivit återställd. Han har rensat ut allt begär ur sitt sinne, och sin motvilja riktar han uteslutande mot det som strider mot naturen, i det fall det ligger inom vårt maktområde.
I allt behärskar han sina böjelser. Blir han ansedd dåraktig eller okunnig, bryr han sig inte om det. Kort sagt, han håller alltid ett vaksamt öga på sig själv så som man bevakar en lömsk fiende.
När du ska företa dig någonting, gör då klart för dig vad du ger dig in på.
När någonting händer dig, rannsaka då ditt inre och fråga dig vad du har att ta till mot det som sker.
Säg aldrig, om någonting, vad det än är: "Jag har förlorat det!" utan: "Jag har lämnat tillbaka d et!".
Glöm aldrig att du är en av personerna i ett skådespel och spelar den roll som dess författare har gett dig.
Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta. Döden till exempel, är inte någonting fruktansvärt. Om den var et, skulle den ha förefallit så även för Sokrates. Det fruktansvärda ligger i åsikten att döden är fruktansvärd. Därför ska vi inte, när vi stöter på hinder eller slås av förskräckelse eller sorg, anklaga någon annan för detta än oss själva, det vill säga våra åsikter. Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för det som drabbar en. Den som har börjat vandringen på den filosofiska bildningens väg anklagar bara sig själv, och den utlärde anklagar varken sig själv eller någon annan.
Epiktetos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar