Föreställ er en kille som sitter i en biosalong, men att han inte riktigt vet att han sitter där. Han är placerad på ett sådant sätt att det enda han kan se är en stora vita duken; inga andra säten, bara duken. Vad mer är att han är fastkedjad. Han kan inte röra sig, kan inte se sig omkring. Hans huvud och kropp hålls fast av kedjor.
Han har varit där hela sitt liv. Det är den enda verklighet han vet av, sittande där, seende på skådespelet som pågår framför hans ögon på den vita duken samt lyssnande på soundtracket. Låt oss säga att detta är det enda han vet om verkligheten.
Tänk på hur de är att gå på bio. Du gör en överenskommelse med dig själv varje gång du ser en film. Du låter det särskiljande sinnet slappna av och låter filmen komma in. Du vet att filmen inte är verklighet, men du kommer att sitta helt stilla i de närmaste två timmarna och TILLÅTA dig själv att uppleva filmen SOM OM den vore verklighet.
Du sjunker in i en historia med empatiska band till olika karaktärer och till själva filmen, och i gengäld agerar figurerna på ett sådant sätt att de är trovärdiga. Och sedan då filmen är över går du ut i det starka dagsljuset med kisande ögon för att återgå till verkligheten, du upphör med fantiserandet om att filmen är verklig.
Så vår kille sitter där, ser på filmen, fullständigt absorberad och övertygad att det här är allt som finns i livet, detta är allt. Han kan inte ifrågasätta vad han ser, han har inga referenser. Han är empatiskt bunden till karaktärerna och till det som pågår. Trots allt, VAD annat kan han veta? Bilderna på duken är verklighet och det är vad livet ÄR.
Men…..en dag, av någon outgrundlig anledning, av en händelse råkar han titta ner och får syn på att kedjorna inte är låsta. Han säger; ” vad i helv….”. Med en känsla av mäkta förvåning gör han sig fri illa kvickt. Hans bundenhet har hela tiden varit en illusion som inte blivit ifrågasatt. För första gången i sitt liv står han upp och ser sig omkring. Då han ser sig omkring, blir han medveten om en verklighet som tidigare har gått honom förbi, som han har varit helt ovetande om.
Det får honom att undra och förundras över de bilder och historier som han aldrig ifrågasatt och dessutom trott varit verkliga. Vid sin orientering av omgivningen ser han ett ljus som flimrar mot duken och som fyller den med rörliga bilder, han spårar ljuset till sin källa. I denna mörka teater, har han alltid sett på ljuset. Ljuset som reflekterar mot duken.
Men nu ser han källan till ljuset, källan till hela illusionen, till bilderna som framträder på den vita duken, källan till hela misstaget. Han har identifierat källan till verkligheten han tidigare såg, det enda ljuset på hela stället.
Vår kille har börjat befria sig själv från illusioner och börjat sin process till att vakna upp till en verkligare och större realitet.
Killen tar sina första steg i att bryta sig fri och för att upptäcka sanningen. Han ser att det som han trodde var verklighet var endast ett två dimensionellt trick av ljus och skuggor. Han drar tillbaka draperiet och avslöjar den ansvarige magikern bakom hela illusionen.
Han ler lite pillemariskt, som en som gillar rackartyg och pekar mot något snett bakom vår kille. Det ser ut som en nödutgång som sällan används. De två första bokstäverna i en skylt som hänger på sniskan lyser inte. E och X på ”EXIT”-skylten är mörka. Man kan bara läsa ”IT”….?? Det….oj!
Vår kille öppnar dörren och går ut till en verklighet som alltid väntat på honom….”IT”.
Detta är en mordenare variant på Grottanalogin av Platon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar